Andreas Papagiannis tjänar nästan dubbelt så mycket som bemanningssjuksköterska i Norge än som anställd av landstinget. Det ger honom mer ledig tid hemma med familjen.

Andreas Papagiannis är sjuksköterskan som lämnade sitt jobb på landstinget för bemanningsbranschen. Nu jobbar han i både Sverige och Norge, och gillar friheten det ger honom.

Från början hade Andreas Papagiannis inte alls planerat att han skulle bli sjuksköterska. Han hade jobbat som lärare ett tag och visste att han ville jobba med människor. Då var det någon som föreslog sjuksköterska, och han sökte till programmet och kom in. Efter examen fick han jobb i landstinget i Borås. Steget ut på arbetsmarknaden var inte lätt. Hela första halvåret drömde han mardrömmar om jobbet.
– Det är ett enormt ansvar som sköljer över en. Sjukvården är en så konstig värld, med mycket hierarki.

Som nyutexaminerad sjuksköterska erbjöds Andreas Papagiannis lägsta ingångslön, trots att han var 29 år och hade jobbat som lärare i fyra år. Det fick honom att fundera på att söka sig någon annanstans. Och efter en tid i Borås bestämde han sig för att ge bemanningsbranschen i Norge en chans över sommaren. Sedan dess har han varit fast. Eftersom det är en sådan brist på erfarna sjuksköterskor är en bemanningssjuksköterska hårdvaluta i Norge. Det ger honom möjlighet att själv bestämma när och var han vill jobba. Känner han för något äventyrligt blir det en vecka i Lofoten, behöver han pengar för en semesterresa väljer han tio dagar i Oslo. Huvudsaken är att han kan jobba någorlunda intensivt när han är borta, så att han sedan kan vara ledig när han är hemma.
– Förra året var jag borta från Göteborg ungefär 100 dagar, berättar han.

Många skulle tycka att det är jobbigt att tillbringa så mycket tid hemifrån, men Andreas Papagiannis tycker att det är värt det. Eftersom han tjänar så mycket bättre i Norge än i Sverige kan han jobba mindre, och det är särskilt viktigt nu när han precis fått barn.
Som bemanningssjuksköterska gäller det att snabbt komma in i de olika sjukhusens rutiner.
– I grund och botten är det samma grundläggande arbetsuppgifter oavsett var man är. Det handlar om att se till att patienterna får mat, inte har ont och kan andas, konstaterar han.
Patienten och patientens behov ska komma först, och det tycker Andreas Papagiannis är ännu lättare att hålla fast vid när man hela tiden kommer som ny sjuksköterska till en arbetsplats.
– Annars är det så lätt att sjukhuset blir ett litet universum, och det tror jag är farligt. Man säger "Så här gör vi här." och så blir det den enda rätta sanningen. Som besökstider. "Här har vi besökstid mellan 14 och 18" Varför då? Jo, för att det är enklast för personalen.

Andreas Papagiannis tycker också att det är en fördel att få nya kollegor på nya platser. Och att träffa så många olika slags människor som han gör när han jobbar på olika platser.
– Det är härligt att få prata sömnad med en gammal textilarbetare i Borås, eller blåvalsjakt med en val­jägare i Lofoten.
Att vara sjuksköterska handlar i stor utsträckning om kroppsvätskor, död och smärta, konstaterar Andreas Papagiannis.
– Ibland frågar jag mig varför jag inte blev bankman istället.
Men det är ändå de svåra delarna av arbetet som får honom att älska sitt jobb. Han berättar att de dagar då han lämnar sitt arbete och känner mest tillfredsställelse med sin insats är då någon av hans patienter har dött och han har kunnat hjälpa patienten att ha det så bra som det går in i det sista. Och att varit där för att guida de anhöriga genom processen.
– När man känner att man har gjort något bra i en så svår situation, då är det här ett fantastiskt jobb.

text och foto: lina söderström