SPIONEN.SE

För att återkoppla till att konstiga saker händer ibland, så blev vi idag påminda om att vissa konstigheter är den dystra verkligheten för en annan. ikväll satt vi på en bar med våra kinesiska vänner. Det var en lesbisk bar. Och den är olaglig. Att vara lesbisk i Kina är betydligt mer komplicerat än i Sverige, det är helt enkelt inte tillåtet. Men kär blir man ändå, även i Kina. 

Denna kväll var det uppträdanden av olika slag och mellan två uppträdanen ville en person komma upp och säga något i micken. Det fick hon. Musiken tystnade och hon läste en dikt hon skrivit. Hon förklarade sin kärlek till hennes tjej som satt nedanför. Det visade sig att tjejen skulle bli bortgift med en kille från ett annat land, och skulle åka till honom imorgon. Och kvar i Kina skulle hon som läste dikten vara. Att vara lesbisk var för dem varken accepterat av deras familjer eller av regeringen. Och då var det så det fick bli. 

Det är svårt att förstå hur det går att acceptera en sån sak, men det handlar kanske inte om att acceptera utan mer om att det inte finns något val. Och även om det idag inte finns något val så kändes det ändå där och då som att vi var åskådare till början av en förändring när hon avslutar med att ropa ut: Jag tänker älska dig ändå!

Som vi tidigare förtäljt är maten här till stor del baserad på olja. Gott, tänkte vi till en början och planerade att i vilket fall ta oss en morgonpromenad varje dag. Vår plan höll i ungefär en vecka. Tills vi hittade något mycket mer intressant att sysselsätta oss med under morgontimmarna, utomhusgymmen! I varenda hörn hittar du dem. Utgymmen smälter så väl in i omgivningen att vi till en början inte lade märke till dem. Vilken tid som helst på dagen kan du dock se metallpinnarna, snurrorna, stegarna och gungorna nötas på. Går du ut på morgonen är det full verksamhet. Uppklädda damer gör armhävningar och rynkiga gubbar svingar sina ben högt upp i gungorna. Den stora mängden hänger visserligen runt med sina thé-termosar och socialiserar. Jag blir riktigt väl till mods av att se människorna och skulle gärna stämma in i sången som frambringas då metallverktygen slår mot varandra.

I Chengdu behöver man inte gå hungrig. Överallt, på varenda gata, i varenda gathörn finns det mat att få tag på. Och det är dessutom billigt. Åtminstone om man är svensk som jag. Just detta blir jag fullt medveten om en dag vid nudelstället som ligger precis intill där vi bor. Jag ber om en ”Dan Dan Mien”, den enda nudelrätten jag lärt mig att säga på kinesiska och som jag vet säkert att mannen bakom den stora grytan har.

Medan han tillagar mina nudlar tittar jag mig omkring. Jag ser på mannen som sitter och rensar en höna på fjädrar, jag ser på gubbarna och på tanterna som spelar mahjong. På barnen tittar jag också; de som viskar till varandra, kollar på mig och fnissar lite blygt.