Som vi tidigare förtäljt är maten här till stor del baserad på olja. Gott, tänkte vi till en början och planerade att i vilket fall ta oss en morgonpromenad varje dag. Vår plan höll i ungefär en vecka. Tills vi hittade något mycket mer intressant att sysselsätta oss med under morgontimmarna, utomhusgymmen! I varenda hörn hittar du dem. Utgymmen smälter så väl in i omgivningen att vi till en början inte lade märke till dem. Vilken tid som helst på dagen kan du dock se metallpinnarna, snurrorna, stegarna och gungorna nötas på. Går du ut på morgonen är det full verksamhet. Uppklädda damer gör armhävningar och rynkiga gubbar svingar sina ben högt upp i gungorna. Den stora mängden hänger visserligen runt med sina thé-termosar och socialiserar. Jag blir riktigt väl till mods av att se människorna och skulle gärna stämma in i sången som frambringas då metallverktygen slår mot varandra.

Till en början vågade vi oss inte ut för att testa dem under de mest populära morgontimmarna. En kan ju inte komma här och skämma ut sig, använda maskinerna felaktigt in public, vi som väcker nog med uppmärksamhet bara genom att vara. Det fick istället bli att svänga förbi gymmen efter den sena lunchen, och efter lite tjuvkikande och vilt vågande så har vi nu vunnit kunskapen om några maskiner. Visst väcker det fortfarande uppmärksamhet, men lite får en väl bjuda på sig själv när det turistas.

Kanske är det mina förutfattade meningar som gör sig påminda, men jag måste säga att jag får känslan av att åtminstone Chengdubor har ett hälsosamt förhållande till kroppen och träning. Det är inte extrem ansträngning, avancerade kombinationer eller ohanterliga tyngder det handlar om. Det är att stretcha, socialisera och att allmänt hålla igång kroppen som verkar vara fokus. Hela parker fylls med människor som utför olika sporter, aldrig förr har jag sett så många gamla och samtidigt rörliga kroppar som här. Utöver att bända lemmarna på gymmen ser man även människor dansa, utföra qigong och på olika sätt bända på kroppen till musiken som strömmar från bandspelaren i buskarna. 

Jag äger verkligen ingen expertkunskap om kroppen, men visst måste det väl betyda något att 80-åringar i Chengdu svingar sig i gungor och hänger knäveck istället för att vara beroende av en rullator för att gå på en promenad? Nu är det ju inte så krasst som jag framställer det. Visst finns det tränande 80-åringar hemma i Göteborg och visst finns det hinder för att gå till gymmet även här i Chengdu. En aldrig sinande smog kan ju inte vara bra för andningen och många kanske får stanna hemma för att de av olika anledningar inte har tillgång till en rullator. Men jag skulle ändå vilja tro att filosofin rörande kroppen här hör tydligare ihop med den kring själen och välbefinnandet än vad jag är van vid hemma. Och jag gillar't.