I Chengdu behöver man inte gå hungrig. Överallt, på varenda gata, i varenda gathörn finns det mat att få tag på. Och det är dessutom billigt. Åtminstone om man är svensk som jag. Just detta blir jag fullt medveten om en dag vid nudelstället som ligger precis intill där vi bor. Jag ber om en ”Dan Dan Mien”, den enda nudelrätten jag lärt mig att säga på kinesiska och som jag vet säkert att mannen bakom den stora grytan har.

Medan han tillagar mina nudlar tittar jag mig omkring. Jag ser på mannen som sitter och rensar en höna på fjädrar, jag ser på gubbarna och på tanterna som spelar mahjong. På barnen tittar jag också; de som viskar till varandra, kollar på mig och fnissar lite blygt.

I ett hål, i botten av ett sjuvåningshus, handlar jag mina ”Dan Dan Mien”. Huset är gult, fasaden gjord i något som påminner om betong. Byggnaden är säkert inte mer än tjugo år gammal, säkert inte gul heller, men efter lång vistelse i en förorenad stad har fasaden ändrat färg, och här och var har den börjat att flagna. Från vissa fönster hänger tvätten på tork. På andra ställen hänger korven. Jag börjar tänka på mat igen och upptäcker att mina nudlar precis blivit klara. Jag får dem i en pappersburk i en plastpåse, betalar de 8 yuan de kostar och vänder mig om för att gå hem.

Det är underligt här, bara genom att vända ryggen åt mannen och hans nudelkök och passera den lilla gatan precis bredvid befinner jag mig plötsligt i ett område där människors förutsättningar ser helt annorlunda ut än för dem på den plats där jag nyss var.

På andra sidan gatan tornar vita höga byggnader upp sig med flådiga balkonger och många våningar. Här finns inga nudlar i bottenplanen. Här hänger ingen korv på tork. Det här är ett område som med mur och grind berättar att här får inte alla tillträde. Men jag får. Jag bor ju här, och främsta anledning till det är kanske att jag är svensk, västerlänning och vit. Och för det har jag inte gjort något. Hemma i Sverige är jag i själva verket en ganska fattig student som lever på nudlar som kostar lika mycket som här, men som inte smakar någonting alls.

Smaklösa blir också de nudlar jag har i handen när jag inser vad det kan innebära att vara född och uppvuxen på en viss plats i en viss tid. Jag kollar på påsen där mina nudlar ligger, sedan upp på de vita husen, och jag kan inte låta bli att undra: Hur fan hamnade jag här?

När jag kommer fram till grinden som leder in till husen hinner jag inte ens ta upp mitt passerkort. Mannen vid grinden ler mot mig, tar skyndsamt upp sitt kort och släpper in mig. Sedan sätter jag mina privilegierade fötter på den privilegierade marken och går mot entrén till vår lägenhet. Och just då kan jag inte känna mig annat än dum.

/Emma 

Krönikan sampubliceras med avantmagasin.se