Blondin-Bella, Göran Persson och Zlatan. Alla har de gemensamt att de givit ut böcker om sig själva. På senare år har marknaden för självbiografier och biografier nästan exploderat.
– Samhället har förändrats så mycket att vi måste beskriva människan på nytt, som en kulturell varelse. Därför behöver vi självbiografierna, säger Lisbeth Larsson, professor i litteraturvetenskap, som forskar i det växande forskningsfältet Life Writing.
Självbiografier, bloggar och dagboksskrivande är alla genrer som faller inom begreppet. Men man kan vidga det ännu mer. Lisbeth Larsson menar att vi lever i ett nästan tvångsmässigt berättande om oss själva:
– Man berättar sig själv i en anställningsintervju, i den där rundan i början på möten, när någon frågar "Hej vad heter du?".
– Ta Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar till exempel, är det påhittat eller inte?
Sara Eriksson, blivande doktorand i tysk litteraturvetenskap, menar att det inte finns någon text som är rakt igenom sann – inte ens dagbokstexten.
– All form av återgivning av verkligheten är en konstruktion. Hur ärlig man än är är det alltid en översättning från liv till text och där är det något som händer, säger Sara Eriksson, som kommer att ägna en stor del av sin tid de närmsta åren åt att läsa andras dagböcker. Hon ska skriva en avhandling med avstamp i det tyska dagboksmuséet i Emmendingen, där över 2 500 privatpersoners dagböcker finns samlade. Genom dagböckerna vill hon studera vilken relation människor har haft till sin omvärld – hon är intresserad av gråzonen mellan fiktivt berättande och verklighet.
Sara Eriksson menar att dagboksskrivaren påverkas av den kultur hon omges av och de berättelser hon har runt omkring sig.
– Man kanske inte tänker sig att det här ska jag sälja eller visa för mamma, men man har en uppfattning om hur en text ska se ut, och vad som är en bra historia. Man påverkas helt enkelt av förväntningar på hur en dagbok ska vara.
Hur ska den vara då?
– Avlöjande och verklighetstrogen, men samtidigt sammanhängande och medryckande, lite kittlande att läsa. Man vill att de där dagliga anteckningarna ska bilda en läsvärd historia om ens liv. Det är ganska svårt att få ihop.
Att läsa andras dagböcker är inte så spännande som man skulle kunna tro, enligt Sara Eriksson. Det blir ganska mycket upprepningar.
– Vill man ha snaskiga detaljer kan man titta på dokusåpor – en genre som är besläktad med Life Writing.
I England och USA har det vuxit fram hela forskningscenter som enbart sysslar med Life Writing. En del forskare menar att trenden beror på att vi lever i ett så individualistiskt samhälle, där bara enskilda människor är intressanta. Andra menar tvärtom att vi lever i en tid då samhällsmaskineriet är starkare än någonsin och individen betyder allt mindre. Skrivandet av den enskilda människan blir då ett slags motståndsrörelse.
Bloggar är en annan del i det nya biografiskrivandet. Litteraturvetenskapsprofessorn Lisbeth Larsson jämför det med fotografiets genombrott i början på 1900-talet, som innebar att gemene man hade möjlighet att få sitt eget porträtt.
– Förr var självbiografin de priviligierades genre, nu har alla möjlighet att skriva om sig själva.
– Att skriva rakt upp och ner om min vardag är inte så intressant, jag twistar alltid till det på något sätt, försöker beskriva dråpliga situationer som jag tror kan intressera andra. Visst ger jag en bild av mig själv, men det är en stor del jag lämnar utanför. Så är det ju i vardagen hela tiden, man berättar inte allt för alla.
Han erkänner att responsen från dem som läser bloggen är det som gör det värt att skriva.
– Annars hade jag lika gärna kunnat skriva dagbok och det hade varit väldigt trist – man får ju ingen respons på dagböcker.
text: marie hedman
