Den mest kända festivalen i världen är förmodligen Woodstock, som 1969, när hippiekulturen var som störst, lockade till sig ungefär en halv miljon människor. Budskapet var enkelt: tre dagar av fred och musik. John Lennon hävdade efter festivalen att det var den största folkmassa som någonsin samlats i annat syfte än krig.
Och kanske bär även vår tids musikfestivaler på ett arv från Woodstockandan; "festivalstämning" brukar, åtminstone av de människor som besöker festivalerna, beskriva känslan av en avslappnad, vänskaplig atmosfär och en anything-goes-mentalitet. På festival ruckas de sociala normerna; både klädsel och beteende är friare, här vågar folk göra sånt som de aldrig skulle våga annars. Det är heller ingen hemlighet att festande prioriteras framför hygien av de flesta besökarna. Campingområdena ligger ofta på åkrar och liknande, varpå lertäckta skor och byxor är något av ett obligatoriskt inslag – tillsammans med festivalstämningen kommer också festivalsunket.
Hårdare konkurrens
Om vi tar på oss våra svenska glasögon kan vi se att den här typen av festivaler inte började etableras på riktigt i vårt avlånga land förrän under 90-talet. Utvecklingen har gått från att vara subkulturella mötesplatser till att bli mer och mer mainstream. Men ganska snart efter att många av de stora festivalerna slagit publikrekord i mitten av 00-talet började de möta hårdare konkurrens från allt fler stadsfestivaler. Både Hultsfred och Arvika har som bekant fått ställa in på grund av ekonomiska problem, och medan den första har återuppstått gick den senare till sist i graven.
Konstant ökning av stadsfestivaler
Men trots att det kan verka som om stadsfestivalsfenomenet är något som exploderat under de senaste åren har utvecklingen skett under relativt lång tid. Det menar åtminstone Jennie Tiderman, doktorand vid institutionen för musik- och teatervetenskap på Stockholms universitet.
– Ja, förekomsten av stadsfestivaler har ökat konstant de senaste 15 åren, så det är inte ett helt nytt fenomen på det viset, berättar hon.
Samtidigt har stadsfestivalernas närvaro kanske blivit som mest påtaglig först under de senaste åren, särskilt här i Göteborg där giganten Way out West inte bara tar över Slottsskogen, utan princip hela centrum under
några dagar varje år i augusti. Och även om Wow är överlägset störst är de definitivt inte ensamma aktörer på marknaden.
Det är givetvis lättare att hylla medelklassen i staden än på landsbygden.
Stärker varumärket
Orsakerna till stadsfestivalernas framväxt är, som alltid inom kulturen, komplexa. En tänkbar bidragande faktor är att städer och kommuner numera måste marknadsföra sig på samma sätt som företag och därför välkomnar förekomsten av stadsfestivaler. Det är givetvis bättre för en kommun att förknippas med glädje och fest än med sociala eller ekonomiska problem. På så sätt kan stadsfestivaler delvis ses som nya typer av landmärken som stärker en stads varumärke på en "glokal" marknad.
Hyllning av staden
Men det kan också höra ihop med att medelklassen har blivit en allt starkare norm i vårt samhälle i stort. Jennie Tiderman påpekar:
– Det är givetvis lättare att hylla medelklassen i staden än på landsbygden. Det är mycket annat som förflyttas från landsbygd till städer också, inte bara festivaler. Både politiken och
näringslivet fokuserar på städerna. Landsorten avmagras både när det gäller folkmängd och kulturell livlighet.
I och med att målgruppen för stadsfestivalerna, i större utsträckning än för de "klassiska" landsortsfestivalerna, utgörs av den urbana köpstarka medelklassen ändras också atmosfären. Sunket byts ut mot fashion: varje sommar spirar trenden "festival chic". Och istället för att somna iskall och vakna genomsvettig i ett dåligt ljudisolerat tält tar besökarna in på motell, bor hos bekanta eller hyr en lägenhet – om man inte redan bor i staden själv förstås.
Curlad medelklass
Nu är det ju inte direkt som att alla landsortsfestivalerna håller på att gå i graven för att de konkurreras ut av stadsfestivalerna. Till Borlänges Peace and Love såldes förra sommaren 50 000 biljetter, vilket gör festivalen till landets största. Några nya mindre landsortsfestivaler har också dykt upp de senaste åren, och festivalutbudet är idag bredare än någonsin. Men det är trots allt stadsfestivalerna som ökar mest och som uppmärksammas flitigast av både media och företag. Och det kanske inte är så konstigt i en tid när den hippa,
urbana medelklassen är samhällets alldeles egna lilla curlingbarn.
text: sofie alnäs
foto: daniel jordahl / creative commons
Kulturen presenteras i samarbete med kulturmagasinet AVANT.
