SPIONEN.SE

Ett antal rum som till slut mynnar ut i besökarens egen dödsbädd. Kristin Ödlund har tagit del av Skogens nya föreställning DÖDEN. Foto: Johan RödströmEtt antal rum som till slut mynnar ut i besökarens egen dödsbädd. Kristin Ödlund har tagit del av Skogens nya föreställning DÖDEN där interaktion är signumet och tankar kring hur det känns att lämna jordelivet bakom sig är centrala.

Hela dagen är som en väntan på kvällens föreställning. Jag skriver ut kontrakt och signerar. Jag berättar för vänner vad jag ska göra. Jag blir uppringd av min ledsagare som frågor mig om jag tänker på döden. Klockan 18:56 börjar just min föreställning och det är nästan så att jag känner mig nervös på spårvagnen på väg till Masthuggstorget. Vad ska hända? Kommer det vara läskigt? Borde jag klätt mig mer praktiskt och haft med kvällens festklädsel i en påse istället?

Total maktlöshet

Så blir klockan 18:56 och jag möts upp av min ledsagare. Vi går tillsammans genom ett parkeringshus och efter att vi kommit in i första rummet får jag på mig ett par hörlurar som sedan följer med mig genom alla, uppskattningsvis, åtta rum. Ur hörlurarna får jag instruktioner om att sitta ner, resa mig upp, öppna dörrar och tänka på särskilda ting. Jag anammar den totala maktlösheten och låter mig likt en marionett ledas genom varje nytt rum utan att för en sekund ens överväga att protestera, vägra eller ifrågasätta.

Alternativ död

Föreställningen är skapad av Skogen samarbete med dansduon Lula Children of the Sun, som också agerar ledsagare genom rummen under den knappa timma som är basen i DÖDEN. Varje rum är en alternativ död. Döden kan vara en kall, en varm, en skakig, en mörk eller en ljus upplevelse. Den kan kännas trygg eller aningens obehaglig. Gemensamt för alla rum är enkelheten. Gråa mattor, enfärgade väggar, lysrör som hänger bara några decimeter från golvet och simpla stolar att sitta på. Sista anhalten är min egen dödsbädd. Jag mumifieras och balsameras. Slutligen trycker någon min hand och tar farväl samtidigt som pianomusik omsluter rummet. Det är vackert och sorgligt på samma gång. Den oerhörda omsorg jag visas får mig att känna mig trygg samtidigt som jag inser att farväl av den här typen kommer drabba även mig förr eller senare. Inför döden är vi alla utan makt.

Experimentellt kulturformat

Föreställningar av det här slaget är en oerhörd behållning i det göteborgska kulturlivet. När jag blivit mitt levande jag igen och går ut i den kalla januarikvällen konstaterar jag att det Skogen här har gjort är att på ett inspirerande vis fått mig att reflektera över existentiella frågor och min egen relation till döden utan att för den sakens skull fått mig att känna mig tyngd. Visst, DÖDEN kräver ett öppet sinne och att du inte räds experimentella kulturformat, men det känns aldrig pretentiöst. Bara spännande, mystiskt och faktiskt rogivande. Det finns något djupt tillfredsställande med att under sextio minuter helt koppla bort allt vad kontrollbehov heter. Att lita helt och fullt på en annan människa och inte veta vad som väntar, men veta att det inte är något farligt.

TEXT: KRISTIN ÖDLUND

Texten publiceras i samarbete med magasinet Avant.