Spionens krönikör Evelina AssarssonKRÖNIKA. I 2,5 år har jag vetat om det. Det är alltså 912 dagar som jag har haft på mig att komma på det där unika och oskrivna uppsatsämnet. Ändå så står en nu här, överrumplad och drabbad av handlingsparalys.
Kandidatuppsatsen skulle ju inte bli som den där mossiga b-uppsatsen som en skrev för något år sedan, skriven på en vecka och ganska djefla dålig. Militärisk disciplin skulle vara ledorden i de 400 timmar som nu ska ägnas uppsatsen. Bara ett problem återstår – ett uppsatsämne och frågeställning.
Jag hänger just nu och dinglar ner i undergångens skrämmande gap och en mindre graciös urballning närmar sig med stora steg. Efter att totalt ha dissekerat de ämnen som jag tidigare haft på förslag, är jag tillbaka på ruta ett.
En av mina förhoppningar har varit den som kräver ett mirakel - att något gudomligt väsen ska nedstiga från skyarna och överlämna den perfekta frågeställningen. Tji fick jag, frågeställningar uppstår tydligen inte ur himmelska hallucinationer, de ska visst komma ur svettigt läsande och gnuggade geniknölar.
Ömkligheten är välkommen mer än något annat. Den mentala obalansen (skrattanfall som slutar i läskigt lipande) varvas med kroppsliga symptom. Min tidigare vän Sömnen och jag har på senare tid utvecklat ett komplicerat förhållande. Samtidigt som den ibland är min bästa vän, är den min värsta fiende. När jag som mest behöver glömma att jag ligger efter i planeringen blir jag väl omhändertagen av den, och så fort en bok öppnas kastar den grus i ögonen på mig. Inte nog med att tröttheten blivit till allmäntillstånd, stirrande blickar avslöjar det transliknande tillståndet till följd av den ohejdade stressen.
Det förbannade grubblet genomsyrar liksom hela existensen. Inte nog med att en totalt ska ifrågasätta sin akademiska kompetens, en ska dessutom ställas inför självrannsakandets obarmhärtiga tribunal.
Hur djupt ska en egentligen gå ner sig i inkompetensträsket innan det är dags att renad gå vidare? Jag vet fortfarande inte svaret eftersom jag står med oduglighet upp till knäna och plaskar runt. Mitt enda hopp just nu är att min svåra butterhet (i sann genikultsanda) ska hjälpa mig att skapa det där önskade mästerverket som kommer att förändra världen.
EVELINA ASSARSSON
KULTURVETARSTUDENT
