SPIONEN.SE

Studentrepresentant. När Christina Dackling tar till orda gör hon det för 50000 studenters räkning. Hon är studenternas representant i maktens korridorer på GU.

"Nöta, nöta, nöta och fortsätta nöta" – det är Christina Dacklings beskrivning av sitt arbete i universitetets toppskikt. Som studentkårernas ordförande för hon 50 000 studenters talan i maktens slutna rum på universitetet.

Christina Dackling hastar med andan i halsen in på sitt arbetsrum på Studenternas hus i Göteborg några minuter efter den avtalade tiden.
– Prorektorn Lennart Weibull har en förmåga att dra ut på tiden på sina möten, säger hon och demonstrerar ivrigt hur hon stått och vägt vid dörren för att kunna rusa iväg från mötet.

Tid att påverka

Möten är Christinas vardag. Som ordförande för Göteborgs universitets studentkårer, GUS, sitter hon automatiskt som studentrepresentant i rektors ledningsråd, sitter med i budgetgruppen som bereder budgetarbetet och "ett gäng andra ställen", som hon själv uttrycker det. Det är den här unika tillgången till maktens korridorer som gör att Christina Dackling har möjligheter att påverka de viktiga besluten på universitetet.
– Jag får höra om saker tidigt, ibland innan de blir offentliga. Och det jag kan göra är att hela tiden ligga på och säga "glöm inte studentperspektivet", säger hon.

Men lyssnar de? Tycker du att du har mycket att säga till om i exempelvis ledningsrådet?
– Om man ser på en längre period har GUS ordförande haft mycket att säga till om. Om en åsikt drivs av GUS så är det inte jättesvårt för den idén att få fäste i organisationen. Men det tar tid. Det kan till exempel komma kommentarer som "den här eller den här frågan som studenterna driver" och så hade vi den i vår verksamhetsplan för två år sedan. Då äntligen har den idén slagit rot, säger hon.

Låter inte som något för rastlösa själar?
– Jo men både och. Rastlöshet kan vara en stark drivkraft för att föra fram saker. Men det är klart, en viss portion av tålamod klarar man sig inte utan.

50 000 studenter

När Christina Dackling kliver in i konferensrummet i Vasaparken representerar hon 50 000 studenter. Är det ens ett möjligt uppdrag?
– Det är andra som representerar många fler än så i olika politiska sammanhang så visst är det möjligt. Men man får hela tiden ha i bakhuvudet att studentkollektivet är otroligt heterogent; studenter med barn, utbytesstudenter, deltidsstuderande... Standardstudenten är inte 19 år och bor på Olofshöjd.

Men några är ju 19 och bor på Olofshöjd. Är det svårt att företräda dem då det är långt ifrån dig själv?
– Det ligger i hela representantskapet att kunna göra det. Jag vet hur det är att studera, att leva i en hård ekonomisk verklighet där det är svårt att få bostad och att ha en press på sig att plocka poäng för att vara behörig att fortsätta på programmet eller för att kunna betala hyran nästa månad. Jag vet hur det är att studera där det finns brister. Då spelar det ingen roll om man är 19 och bor på Olofshöjd, 35 år och bor i Askim eller 27 år som jag och bor på Hökegårdsgatan i Mölndal, säger hon.

Kårfamilj

Christina Dackling bor i studentlägenhet tillsammans med sin man Martin Dackling, även han aktiv inom kårvärlden i Göteborg. Bland annat har de suttit tillsammans i universitetsstyrelsen. Till våren väntar de sitt första barn och Christina kommer att ta en paus efter sju år inom kåren.
– Det blir Martin som får vara hemma med barnet den första tiden. Jag är angelägen om att sitta kvar som ordförande mandatperioden ut (till sommaren, reds anm) Jag har ett ansvar gentemot mina anställda och studenterna jag företräder att göra det. Dessutom tycker jag att det är roligt att göra en poäng av att göra såhär, att visa att det är möjligt. Jag gillar att citera Birgitta Ohlsson: Jag är gift med en modern man.

Föräldraledig

Till hösten kommer Christina att vara föräldraledig. Efter det vet hon inte vad som väntar. Hon har en kandidatexamen från Konservatorsprogrammet inriktning textil att falla tillbaka på.
– Jag hoppas att jag kan kombinera min utbildning med erfarenheterna jag fått från kåren i mitt framtida yrkesliv. Med åren har jag blivit mer teoretiker så att jobba som renodlad konservator känns inte aktuellt, säger hon.

Men hon är inte säker på om hon är helt färdig med universitetet eller ej.
– Kanske kommer jag att vilja läsa något mer, funderar hon.

Sju år inom studentkåren, vad är det som är så roligt med kår­livet?
– Det är alla människor man träffar. Det är många som passerat genom åren och som inflyttad i Göteborg så har det blivit så att jag har de flesta av mina vänner inom kåren, säger hon.

Uppmärksamhetsjunkie

Christina Dackling beskriver sig själv som en "uppmärksamhetsjunkie" som älskar uppmärksamhet kring sig själv och sitt uppdrag.
– Det är inte bara jag inom kårvärlden som gillar att få bekräftelse på att det vi gör är bra. Det är ett personligt drag som stämmer in på väldigt många kåraktiva, säger Christina Dackling.

Hon tror att det hänger samman med "det här att jobba för någon annan". Det jobbet som görs nu av kårerna får effekt för de som är födda i mitten på 90-talet.
– Så självutplånande kan man ju inte vara att man är en så god människa som jobbar åt alla andra och inte vill ha tack och bekräftelse för det. Om ingen uppskattar det vi gör och vi inte får någon uppmärksamhet för det, varför ska vi då göra det? frågar hon sig.

Tryggat studentinflytande

Hon lever för student­inflytande, men har varit GUS ordförande en tid då just det har skakats om i sina grundvalar. Kårobligatoriet avskaffades 1 juli förra året och sedan dess är det frivilligt för studenter att vara med i en studentkår.

Vad tror du kommer att hända med studentinflytandet i framtiden?
– Jag tror inte att det är någon fara för studentinflytandet generellt inom överskådlig tid. För vår legitimitets skull behöver vi medlemsantal på 50 procent av studenterna för att vi inte ska kunna ifrågasättas som representanter, och det är siffror som i flera fall nåtts redan under höstterminen. Det finns inga andra organisationer som företräder studenterna bättre än vad kårerna gör, säger Christina Dackling.

text: mathilda andersson nwachukwu
foto: frida klingberg